21 juni 2021

OPINION

Den lilla människan ryter ifrån mot styret i Tyresö kommun

Jag har drivit kampen för Amaryllisparken nästan ett halvår nu tillsammans med de kringboende, och under det halvåret har jag och de närmsta runt omkring mig fått erfara allt ifrån hårda tongångar till ibland dumförklarande uttalanden mot oss berörda som kämpar för Amaryllisparken, Lindalens sista grönområde, från en av styrets lokala politiker som ständigt dyker upp i debatterna på social media, till att få beslut fattade över våra huvuden, ständigt med en känsla av att vi varken syns eller hörsammas, trots att styret i Tyresö kommun vid upprepade tillfällen givit uttryck på både social media, i tidningarna och till invånarna runt omkring Amaryllisparken hur viktigt det är att de för en dialog med oss medborgare.
image
Foto: Tillsammans för Amaryllisparken
Denise Persson
Tillsammans för Amaryllisparken
  • Publicerat: 2021-05-04

  • |
  • Uppdaterat: 2021-05-06

Det är lite lustigt att de säger så, när motsatsen gång efter annan bevisas i form av att de först samlar in förslag på vad vi vill ha istället i parken, sedan bjuder in till dialog där vi först bara ska tilldelas en chatt digitalt som sedan ändras till ett videomöte eftersom vi svarade upp mot deras tafatta initiativ.
Låt oss bryta ner begreppet dialog. Ordet dialog kommer från grekiskan och betyder ”genom samtal”. Ett vedertaget begrepp i en demokrati, som bör vara känt av alla som lever i den.
Den här dialogen som skulle ske i början av året, var digital pga pandemin. En pandemi som då hade pågått i nästan ett års tid, en pandemi som gjort Sveriges företag och verksamheter väl bekanta med zoommöten. Så även inom politiken.
Varför ger man initialt medborgarna en chatt då undrar man, när zoom klarar av att hålla igång ett möte med videokamera och mikrofon för 100 personer?
Såklart för att man inte vill att motståndet ska synas och höras. Moderatorn till chatten kan enkelt svepa förbi obekväma frågor och styra dialogen på ett något behagligare sätt, för de som kallat till mötet.
Efter högljudda protester får vi till att mötet ska hållas i videosamtal.
En annan lustig sak som framkom under det mötet var att oppositionen tackat nej till att delta, vilket inte var sant.
 

Oppositionen hade aldrig fått en inbjudan.


Varför beter sig lokalpolitiker på den nivån kan man fråga sig?
Det bäddar för spekulation, misstroende och en känsla av svek.
Och det blir inte bättre.

Kort efter vår dialog med styret, kontaktar jag oppositionspartiet Moderaterna.
Tanken är att få någon slags plattform att göra om mötet på, denna gång i en demokratisk anda med en riktig dialog, där inte bara styret fick komma till tals.
Det resulterar i att vi får bygga ett eget möte, med hjälp av en digital plattform.
Moderaterna har egentligen ingenting att göra med detta möte annat än att vi får använda oss utav den digitala plattformen de har med kapacitet att hålla ett större zoommöte igång. Inbjudan, manus samt frågestund står jag och min syster för.
Samtliga partier bjuds in, invånarna ges tid att skaffa fullmakter innan mötet.
Tyvärr dyker inte styret upp på detta möte.
Varför ignorerar lokalpolitiker framtida väljare på det här sättet kan man fråga sig?
Det bäddar för en känsla av vanmakt och att inte bli sedd.

Under den här korta, men ack så intensiva resan, har jag hållit en namninsamling öppen mot byggplanerna i Amaryllisparken. Listan har vid den här tidpunkten, runt februari, drygt 300 namn och jag försöker lämna över protestlistan till styret.
De hänvisar att jag kan lämna in listan i servicecentret i kommunhuset.
Varför vill de inte ta emot protestlistan?
 

Jag har till och med erbjudit mig att lägga listan på marken utomhus och backa undan från den för att de ska ta emot den.


Allt jag vill, är att de människor som skrivit under listan skall känna att de kan lita på att protestlistan kommer dit den ska.
Jag känner ett ansvar. Ett stort sådant, för det förtroendet jag fått av var och en som skrivit under.
Varför verkar inte våra folkvalda politiker känna det samma inför sina väljare?
Jag väljer att hålla protestlistan öppen ytterligare. Under två månader växer den från drygt
300 namn till drygt 550 namn.

Under första mötet i stadsbyggnadsutskottet där beslut ska tas om samråd, återremitteras plötsligt ärendet.
Det är tydligen fel ritningar man haft som underlag. Boulebanorna är medritade. Dialogen med pensionärerna som gästar vår park dagligen har tydligen skett fysiskt ute på plats i Amaryllisparken då de ska diskutera vart deras banor ska flyttas någonstans.
Varför kan kommunens tjänstepersoner som är involverade i ”projekt Amaryllis” ta sig ut till parken för att träffa pensionärerna, när styrets folkvalda politiker gång efter annan i nästintill varenda dialog jag haft med dem säga att det är Tyresö kommuns policy att inte träffas fysiskt under pandemin?
Varför gör dem ett undantag till de som gästar parken?
Varför undviker dem en dialog med de äldre människorna som inte kan delta i ett digitalt möte pga tekniken, som ska leva med ”projekt Amaryllis” varje dag, som kommer få se sina livs investeringar raseras i värde?
Det bäddar för en uppenbart scenario av misstro och konflikt.

Amaryllisparken går till samråd igen, och denna gång klubbas det igenom.
Vi som arbetar med att freda parken för framtiden bestämmer oss för att protestlistan nu akut måste lämnas över, innan samrådet tar vid, vi bjuder därför in samtliga partier i Tyresö kommun för att motta protestlistan. I samband med detta får den som vill besöka parken och tända en marschall för att visa att man vill freda parken och vi sätter ett tidspann på 6 timmar för att verkligen försöka undvika trängsel.

[ANNONS]

Parken blir välbesökt, Lindalsborna sluter upp och ljusmanifestationen blir riktigt lyckad, och oppositionen mottar protestlistan.
Men styret, de uteblir. Igen.


Under min korta, men intensiva resa, där jag är partipolitiskt obunden i min kamp för att rädda Lindalens sista grönområde, har jag fått ett minst sagt märkligt första intryck av lokalpolitiken i Tyresö kommun.
Och jag är djupt bekymrad, kanske inte så mycket över att de vissa gånger inte återkopplar på protesterande mejl som vi alla hjälps åt att skicka angående vår park, men desto mer bekymrad över åt vilket håll man håller på att styra rörande gröna kilar, miljö och klimatpolitik.
Kanske förfärad är ett bättre ord.
Skogen som pryder den lilla grusade fotbollsplanen har jag hört från styrets väljare ser otrevlig och ful ut, att man behöver rensa upp den och att den ska glesas ut för att skapa en tryggare atmosfär.
För mig är sådana åsikter ren och skär okunskap och precis det vi inte behöver göra.
Omkullfallna träd, döda stående träd, är hem åt tusentals småkryp som var och ett bidrar till den biologiska mångfallden och behövs - om vi ska kunna överleva.
Skogen står tyst där, den ger oss inte bara ett bullerskydd mot Bollmoravägens hårt trafikerade väg, utan utför också en gratistjänst åt oss när den tar hand om all koldioxid som den lagrar i sin stam och sina rötter. En perfekt gammelskog, om än knappt existerande, men just därför så extremt viktig att den får finnas kvar.
Politiker hänvisar jämt till att vi har mycket skog i vår kommun. Må så vara, reservatet utgör den delen av den gröna resursen, men, för den som inte orkar ta sig ut till
reservatet, eller inte kan, så är de gröna kilarna livsavgörande för en god folkhälsa och biologisk mångfald och det är därför min röst aldrig kommer kunna tystas.
Aldrig.

 

Höghus i Amaryllisparken

Stödjer du en detaljplan som skulle medge byggandet av ett 6-våningshus i amaryllisparken?


Mer information