19 januari 2022

FREDAGSKRÖNIKAN

image

När man i lugn och ro, lätt tillbakalutad i sin vilstol, tänker ett drygt år tillbaka i tiden

Hur var det nu igen , vad har vi fått försaka, dra in och hålla igen på? Ja, det vet vi nog allihop på ett ungefär. Nu börjar många av oss att se framåt, det finns två hål i armen och skyddet börjar kännas rätt okej.

Vad ska vi nu göra, vad har vi längtat efter, vad har vi planerat och vad har vi önskat oss under detta dryga år?

Är det så att vi har dragit på oss en social fobi och har börjat vänja oss vid ett liv utan närmare umgänge med släkt och vänner? Är det skönt att slippa den jobbiga morbrorn som alltid dricker upp allt vin och aldrig vill gå hem? Faster Ruth som har korviga strumpor och alltid ska berätta om sina bensår på grillpartyt?….äckligt. Den jobbiga grannen som bara dyker upp oförhappandes och lånar saker som sedan aldrig kommer åter? Fyll-Ragnar som kör flakmoppe med en back bira på flaket och stannar till för att snacka en timme eller två? Saknar vi dom eller inte? Förmodligen inte…

Kramarna då, dom kommer vi väl att uppskatta? Nja, nu snackar jag inte om att krama barnbarnen eller släkt och riktigt nära vänner.

Personligen tycker jag att det har varit en lisa för själen att slippa hänga om halsen på kreti och pleti.

Ååååååååå, guuuuuud, nu måste vi kraaaaamas…det saknar jag inte, inte ett dugg.

Jo, det är nog lite social fobi på gång här i alla fall. Tänk om man blir en sån där enstöring, en inåtvänd och butter typ som framstår som lite folkilsken? Tänk om detta år har gjort att man blivit en riktig grottis och inte vill ha tillbaka det gamla livet?

Tänk om man har glömt hur man minglar, står i kö eller talar med okända människor? När någon frågar hur man mår, så blir det bara ett gutturalt läte i stället för svar...man har glömt hur man umgås, helt enkelt.

Nej, så illa ska det väl inte bli, nu när man ser ljuset vid horisonten? Men, riktigt säker kan man nog inte vara. Detta år som gått har nog satt sina spår i vårt sätt att se på livet.

När jag börjar fundera i dessa banor, så inser jag att det kommer upp ganska udda önskningar i hjärnkontoret. Små, små, saker som känns extra viktiga att få göra när detta är över.

Laga mitt klockarmband, så att jag kan använda mitt smidiga armbandsur igen och slippa ”Big Ben” som är så tungt så att jag får snedbelastning på ryggraden.

Coronafrisyren, en blandning av satellitklippning och den gamla hockeyfrillan, (satellitklippning = ett varv runt månen), den blir det skönt att slippa.

Gå i lugn och ro och prova ut ett par riktigt sköna skor...det är inga märkvärdiga saker på önskelistan direkt. Små saker som helt plötsligt känns väldigt betydelsefulla.

Det blir spännande att möta den ”nya” tiden utan att för den sakens skull blåsa faran över.

Riktigt som förr blir det nog aldrig igen, det kan vi nog vara ganska säkra på.

Lelle Wiborgh
Krönikör
  • Publicerat: 2021-06-04

  • |
  • Uppdaterat: 2021-10-08


Lelle Wiborgh är en fristående krönikör vars åsikter inte nödvändigtvis återspeglar Vi i Tyresös redaktion.
[ANNONS]

SENASTE DEBATT & OPINION

Julkrönika