19 januari 2022

FREDAGSKRÖNIKAN

image

Surgubbevarning

Vinklarna kring munnen har blivit mer markerade, djupare, det vilar ett bittert drag över det fårade ansiktet. Tålamodet har förkortats markant och det är närmare nu, till hög röst, hårda ord och könsglosor.

Det är både ett privilegium och ett gissel att vara en surgubbe. Privilegium för att man gör som man vill och ett gissel för att omgivningen tycker så illa om surgubbar.

I morse var det dags igen.

Jag går varje morgon genom ett litet bostadsområde med hyreshus, inget konstigt med det. Man förnimmer kaffedoft, skvalande duschar och skrammel av porslin.

Barnen hoppar på sina cyklar och drar i väg mot plugget och de vuxna hastar mot bilen på parkeringen.

Det finns två låsta bommar i området, en på varje sida, avsedda för transporter in i området av olika slag.

Det finns också en bilist som har parkeringen på ”fel” sida, han ska åt det andra hållet tydligen.

Därför har han skaffat sig en nyckel till nyss nämnda bommar.

Han öppnar bommen på sin sida, kör genom området mellan huslängorna utan att stänga bommen efter sig, öppnar bommen på andra sidan och drar iväg, också denna denna gång utan att stänga efter sig.

Ett jävla oskick, så brukar jag tänka, ungarna springer ut genom sina portar, åker på sina sparkcyklar och har inte en tanke på att det ska komma en bil körande genom området.

Du bor inte här, det är inte ditt problem, säger någon inne i mitt huvud, du ska inte lägga dig i det, det blir bara bråk.

Det är nu något har ändrat på sig, nu säger en annan röst emot den första.

”Tänk om han kör på någon, vad säger du då?” Vetskapen om att jag varje morgon ser detta utan att agera, den tanken plågar mig mer och mer.

”Du är en tunnis, en fegis, du borde åtminstone kunnat försöka snacka med idioten”

I morse kom tillfället, nu kom surgubben fram på allvar.

Bilisten blåste förbi mig, stannade, men låset på bommen krånglade, så jag hann ifatt honom.

På den tiden som jag inte var en surgubbe, så hade jag nog bara givit honom ett surt ögonkast, men nu…

Jag frågar honom om anledningen till att han varje morgon upprepar denna manöver och hur mycket tid han tjänar på det.

Hans blick är mörk, ögonen blir som smala springor och han fräser ilsket:

”Vad är det för jävla fråga, vad angår det dig?”

Han kommer från sydligare breddgrader och det heta temperamentet svallar högt, han vevar med armar och ben, hotar med stryk och gapar och skriker.

Jag försöker förklara för honom att jag är skraj varenda morgon när jag ser hur han kör mellan husen, helt i onödan, men han lyssnar inte på det örat.

Jag får ytterligare några glåpord och hotelser om handpåläggning, sen drar han i väg i ett moln av damm.

Det känns ändå ganska bra, jag gjorde vad jag kunde, även om det inte gav önskat resultat.

Hundägare som tillåter sina hundar att göra utfall mot mina hundar, folk som går fyra i bredd på gatan, folk som går rakt på mig, för att dom glor stint i sina telefoner, elsparkcyklar som ljudlöst smyger sig upp i ryggen på smala gångväger, det finns många exempel på sånt som retar en riktig surgubbe.

En sån har jag blivit på äldre dagar, en sån där som i filmen ”En man som heter Ove”, jag känner mig lite som Ove, en Ove light, känner mig tvungen att kommentera rena dumheter, jag kan inte vara tyst längre.

Det kommer väl att sluta med att jag åker på en propp en vacker dag, men den dagen, den sorgen…

Då ska jag skriva en krönika om det, om jag överlever...

Lelle Wiborgh
Krönikör
  • Publicerat: 2021-08-26

  • |
  • Uppdaterat: 2021-10-08


Lelle Wiborgh är en fristående krönikör vars åsikter inte nödvändigtvis återspeglar Vi i Tyresös redaktion.
[ANNONS]

SENASTE DEBATT & OPINION

Julkrönika