30 november 2021

FREDAGSKRÖNIKAN

image
Foto: Volvo Cars

Uppkörningen 1/2

Del 1 av 2. Det var fredag, året var 1974 och det var en stor dag, en riktigt stor dag. Jag skulle köra upp, ta det efterlängtade trafikkortet, ett kort som skulle ge mig nya möjligheter här i livet.

Ett år hade gått sedan jag tog det vanliga körkortet och jag hade jobbat som chaufför sedan dag ett. Eneqvists servicebil hade varit min rullande arbetsplats i ett års tid. Det hade blivit många mil med leverans av Volvo reservdelar, mestadels i stadstrafik.

Jag kände mig ganska säker på att jag skulle klara denna uppkörning galant. Mina förberedelser hade varit minutiösa.
Stockholms Taxis kurs hade jag pluggat och klarat av med den äran, jag hade koll på alla tvärgator,  sjukhus och ambassader. Nu skulle jag bara visa upp mitt trafikkort och kvittera ut taxilegget, sen var det dags att kränga på sig taxisviden. A piece of cake…
Farsan ökade på pressen lite genom att berätta att han hade ett ledigt nattpass på lördagen, löningshelg och allt. Här skulle köras brännare, räkna med det, farsan...

Den gula Volvon med svart rand skulle bli min examensbil. Jag tog plats bakom ratten och satte kurs mot Västberga Allé.
Den här svängen var ju allt som återstod, in med besiktningsgubben, dra en repa och sen var det klart…trodde jag...

Han var rak som en eldgaffel i ryggen, hade grå tunn mustasch, en grå jacka från Fjällräven och blankpolerade kängor. Han gick under namnet ”Kapten”.

Nej, han var inte sjökapten, utan hade varit kapten i det militära. En sån kapten som nästan fick soldaterna att börja lipa och längta hem till mamma.
Jag sträckte fram handen för att hälsa, men utan resultat, han tittade bara på mig och sa att nu skulle vi åka. Mannen i grått rättade till de stålbågade och öppnade högerdörren

Han såg med avsmak på min långhåriga uppenbarelse, mina boots och glajjer av pilotmodell.

- Har taxi inga krav alls på en chaufförs yttre, han undslapp sig en djup suck.

Jag vred om startnyckeln och frågade var jag skulle ta vägen.
Han pekade med hela handen och sa med dånande stämma;
- Kör...riktning, Stockholms City.
Nu hade jag en olustig känsla i magen, det här bådade inte gott.

- En yrkeschaufför ska uppvisa prov på säker och avancerad körstil, sa han och spände ögonen i mig.
- Ja, mumlade jag, det känner jag till…

Färden gick in mot stadens vimmel, avfart Kungsholmen, Fridhemsplan och Odengatan.
Kapten såg bara mer och mer missbelåten ut.
Själv tyckte jag att jag klarade mig bra, det här var min grej, jag kunde det här. Inga missöden, inga tvära inbromsningar, inga tveksamheter vid övergångsställen eller trafikljus.
Tillbaka ungefär samma väg och en snygg fickparkering och jag kunde pusta ut, gick ju galant, jag visste ju det. I morgon började livet på allvar.

- Ja, det här gick ju inte så bra, jag kan tyvärr inte ge dig godkänt.
Skojade han, det här var inget att skoja om, detta är allvarliga saker.

- Eh, vad gjorde jag för fel, jag ställde frågan när det gick upp för mig att han inte skojade.
- I backen ner från Fridhemsplan så körde du för fort.
Det gick inte att ta miste på hans uppenbara njutning. Jag skulle nitas dit, så var det bara.

- Jag fick för mig att jag bara följde med i trafikrytmen, jag måste ju säga något.
- Du fick för dig? Regler gällande hastigheten är till för att efterföljas, vad du råkade få för dig intresserar mig föga. God middag.

Han vände på klacken och gick.

Tillintetgjord, besviken, förbannad och till slut uppgiven. Jag visste ju också att det skulle gå två veckor innan en ny tid för uppkörning kunde komma i fråga, lika bra att beställa den med en gång...faaaan också.

Hängande huvud och med mungiporna vid knäna frågade jag damen bakom glaset i kassan när jag kunde få en ny tid.

- Tidigast om två veckor, sa den vänliga damen.
Hon såg nog att klumpen satt i halsen och att besvikelsens tårar inte var långt borta.
Moderskänslorna tog överhanden och hon log.

- Ä, hörrö, det är väl inte hela världen, du gör snart ett nytt försök, tiden går snabbt.
- Vem körde du upp för, förresten, hon bläddrade i sina papper och skakade långsamt på hårsvallet.

- Kan du vara här på tisdag klockan 13.00?

Självklart! Glad som en spelman åkte jag hem, det var en snäll tant.
Hur det gick på nästa uppkörning? Ja, den blev en smula annorlunda, inte bara en smula, utan en massa smulor.

Jo, det var en helt annan historia, den kommer som nästa krönika...håll ut.

Här kan du läsa del 2

Lelle Wiborgh
Krönikör
  • Publicerat: 2021-10-29

  • |
  • Uppdaterat: 2021-11-05


Lelle Wiborgh är en fristående krönikör vars åsikter inte nödvändigtvis återspeglar Vi i Tyresös redaktion.
[ANNONS]
Lelles fråga

Inom kort öppna Akademibokhandeln en pop-up butik i Tyresö. Behöver Tyresö Centrum ytterligare en bokhandel?